En tå i ankdammen

Jag medger genast: jag är inte finlandssvensk. Det märker du också när du läser fram mina inte så rätta svenska ord. Jag försöker ändå mitt bästa...

Ändå vågar jag påstå, att jag förstår minoritetens tankegång bättre än en genomsnittlig vandabo: jag har nog studerat inalles över sex år i svenskspråkiga skolor. Jag har sjungit i sitsar, delat bostaden med två malaxbo, som kan nästan inte ett ord finska, firat luciadagen och undrat om ankdammets nästan ofredad men ändå på något sätt säker småhet. Och språket, det är nog allt, och bekymmer över dess öde borde inte skrattas om. Språket danar människans hela karaktär, man kan på sätt och vis säga, ett människan är aldrig helt sig själv i något annat än sitt modersmål.

Min vän abonnerade mig gratis Husis för en månad. På sistone har jag faktist inte haft tid att läsa genom Hesari heller, men lyckligtvis finns det veckoslut. Husis är egentligen en god tidning om man glömmer bort faktan, att den är egentligen SFP:s alltid lojal språkrör och på det sättet långtifrån neutral medium. Husis handlar om människorättigheter, kultur och minoriteter på helt annat sätt än de andra rikstidningar.

Och sen finns det Theresa Norrméns kolumner. Jag har som lycka att vara Trissans FB-vän, och hennes status - anmärkningar - hur sku jag säga - make my day. Dagens kolumn handlar om kommunalval först på ganska nedslående sätt, men berättelsens fortsättning muntrade upp min morgon på betydande sätt:

Bland mina Facebook-vänner finns åtminstone sex stycken som kandiderar i valet och jag lovar att ingen av dem är grå byråkrat. De ställer upp för att de är beredda att ge av sin tid och sin energi för något som berör oss alla. Går du till hälsocentralen någon gång? Det är kommunalpolitik. Har du åldrande föräldrar som behöver vård? Det är kommunalpolitik. Har du barn eller barnbarn som går i skolan? Det är minnsan kommunalpolitik. Ska det sprängas en parkeringshall under ditt bostadsområde? Mycket riktigt, det är kommunalpolitik.

*****

PÄIVÄN HYVIS: Heidi kävi Kiinassa

PÄIVÄN PAHIS: Voiko tässä murheellisten laulujen maassa ylipäänsä antaa asetta enää kenellekään?